Hel yeah! – Seminarium "Digitala samlingar - för ett öppnare Norden" i Helsingfors, Finland 9-10 februari

Det här blir ett lite annorlunda blogginlägg mot vad BARKbloggen vanligtvis brukar ha. Det är nämligen så att vi som skriver går master i ABM, inte arkeologi. Närmare bestämt läser vi Musei- & kulturarvsvetenskap – så samlingar, museum, pedagogik, kulturarv i stort, that’s our thang! Vi är alltså två stycken som skriver det här inlägget: Maria Törmä, er viking, och Malin Wahl. Vi har en bakgrund i arkeologi respektive osteoarkeologi, men vi båda har valt att gå vidare med en museiinriktning. Hur som helst, nog om oss! Nu till ämnet.

Taggar man bilden med seminariets hashtag hamnar man på livefeeden på väggen...
och riskerar att bli "mest populära inlägg"

Allt började med något de flesta känner till: den ädla konsten procrastination. Eller, eftersom Maria hittade inbjudan på Riksförbundet Sveriges museers hemsida så kanske vi kan kalla det efterforskning. Låt oss göra det! Ja, det var alltså där vi hittade en notis om ett seminarium på Nationalmuseet i Helsingfors om digitala samlingar, ett nordiskt nätverk att dela med sig av sina erfarenheter av att hantera samlingar och insamling och ett museums arbete för att arbeta mer och mer digitalt. Att vi for var helt enkelt en impulsgrej. Det var ett intressant program och ingen anmälningsavgift – perfekt för ett par studenter! Att det dessutom handlade om något vi båda är intresserade av och som direkt anknöt till vår utbildning var bara perfekt. Digitalisering av samlingar är något som just nu diskuteras och experimenteras med bland de flesta minnesinstitutioner (arkiv, bibliotek och museer), men det är något som är tämligen svårnavigerat. Det här seminariet gav människor med någon form av anknytning till samlingar eller digitalt arbete en chans att dela med sig av sina erfarenheter.

Deltagarna och talarna kom från hela Norden: Finland, Sverige, Norge, Danmark och Island. Alla gavs möjlighet att tala på sitt modersmål, så språkbarriären sprängdes med hjälp utav simultantolkning till tre språk: finska, isländska och skandinaviska. Det senare var det som var aktuellt för oss, och vi var mycket nyfikna på vad denna "skandinaviska" skulle innebära. Skulle det vara någon mix mellan norska, svenska och danska? Skulle vi förstå? Tack och lov var skandinaviskan fullt begriplig. Det som visade sig vara svårast att förstå var faktiskt de danska föreläsarna, men det berodde nog mest på våra ovana öron (och lite på deras svåra danska, faktiskt!).

Goodiebag (med lite choklad!) och en magisk sak som
omvandlade främmande språk till något förståeligt!

Nåh ja, låt oss gå vidare till själva seminariedagarna. Det hela anordnades av finska TAKO, ett samtidsdokumentations- och samlingsnätverk där nära hundra finska museer samarbetar kring hur samlingshanteringen kan utvecklas. Vi hälsades välkomna av TAKO-nätverkets ordförande Teemu Ahola som också tjänstgjorde som moderator under denna första dag. Vidare fick vi också höra välkomnande ord från Lena Palmqvist från Nordiska museet, i egenskap av ordförande för Norsam, vilket är ett nordiskt nätverk liknande TAKO. Även Juhani Kostet, generaldirektör på Museiverket, hälsade på oss innan själva seminarierna drog igång.

Dag 1 – nutidsdokumentation, deltagande och digitalt museum

Ledorden för den första dagen, när hälsningarna var avklarade, skulle kunna sammanfattas till nutidsdokumentation, deltagande och digitalt museum. Först ut var Jacob Westergaard Madsen som berättade om Danmarks Rockmuseum som ska öppna i Roskilde i april i år. Han berättade bland annat om deras insamlingsarbete och hur de handskas med rättigheter och Creative Commons-licenser, frågor som alla museer med digitala samlingar idag måste ta ställning till.

Denna intressanta presentation följdes av en precis lika intressant sådan om ett dokumentations- och förmedlingsprojekt från Norge, presenterat av Dagny Stuedahl, professor vid Norges miljö- och biovetenskapliga universitet. Hon diskuterade kring vad en digital upplevelse innebär och hur dessa ska kunna erhållas på ett museum. Hon underströk vikten av att vara ett deltagande museum där besökaren själv kan bidra med information kring samlingarna, vilket också är en fråga som vi diskuterat mycket under vår utbildning på ABM.

Som avslutande semiarium på dag 1 ställde Susanna Pettersson, från konstmuseet Ateneum i Helsingfors, ett antal frågor till framtiden. Frågor som museer bör ställa sig med jämna mellanrum: För vem samlar vi? Varför gör vi detta? Gör vi rätt? 
Det är viktigt att kunna ta ett steg tillbaka och reflektera över sitt arbete, så att det inte blir en slentrianmässig process.

Även om seminarierna nu var slut för dagen var inte evenemangen över för det! Istället väntade en mycket intressant och givande diskussion kring insamling och samlingshantering i en så kallad träffpunkt. Det ordnades sex stycken av dessa träffpunkter, där var och en tog upp olika ämnen (Samtidsdokumentation, Konstmuseernas & -samlingarnas roll, Insamling & samlingshantering, Minnesmaterial & förmedling, Gallringspolitik och Nordiska/internationella projekt & finansiering). Seminariedeltagarna fick sedan välja vilken eller vilka träffpunkter de ville närvara på, och även röra sig fritt mellan dessa. Vi valde som sagt den som rörde insamling och som leddes av Åsa Stenström från Västerbottens museum i Umeå och Johanna Jakomaa från Satakunda museum i Björneborg. Från början var vår plan att glida runt lite mellan olika träffpunkter, men vi fastnade i denna under hela de 1,5 timmarna som erbjöds och vår grupp höll till och med på att bli inlåsta i museet. Mycket intressanta diskussioner, som ni kan förstå! Vi kände båda två att vi kunde bidra, trots att det i övrigt bara var branschfolk närvarande. Vår utbildning är tydligen mycket relevant och precis i tiden, yay! Det var faktiskt en väldigt trevlig insikt att få, för som student kan man ofta känna att man inte riktigt vet varför man sysslar med detta. Nu fick vi en bekräftelse på att allt vi läst om hittills är relevant, särskilt då flera presentatörer hänvisade till olika böcker vi haft som kurslitteratur.

Kvällen avslutades med ett trevligt mingel till tonerna av en stråktrio, där vi märkte hur klena våra handleder är då ingen av oss orkade hålla i mingeltallriken med tillhörande glashållare, utan var tvungna att sätta oss i en trapp för att kunna äta. När vi väl fått i oss mingelmaten nätverkade vi bland de nordiska deltagarna, och hade en mycket trevlig kväll.


Dag 2 – gallring, samarbetande, nätverkande

Andra dagen, onsdagen, var då alltså en heldag och inleddes med ett morgonkaffe bestående av karelska prioger (Maten vi bjöds på under bägge dagarna skulle kräva ett eget inlägg, det var helt fantastiskt vad med mat de slängde efter oss! Och det på ett gratis seminarium). När alla fått sin morgondos koffein och annat nödvändigt inleddes dagens tema om nätverkande. Genom fem presentationer av varierande längd fick vi en bild av hur man i Finland har arbetat med insamling och gallring genom överlåtelser, och hur stor roll nätverkssamarbete har. Även den svåra, men ständigt aktuella, frågan om återlämning som gallringsmetod diskuterades.

Utöver presentationerna var det en paneldiskussion på temat "Nätverkssamarbete mellan museerna inom den digitala världen", där panelen bestod av Lykke Pedersen från Nationalmuseet i Köpenhamn, Svein Gynnild vid Samtidsnett i Lillehammer, Åsa Stenström från Västerbottens museum i Umeå, Lilja Árnadóttir från Islands Nationalmuseum, samt Antti Metsänkylä från Nationalmuseet i Helsingfors. Under diskussionen talades det bland annat om frågor kring rationalisering av insamlande och gallringstekniker, museipersonalens roll i framtiden, att inte tappa bort värdefull kunskap när personal slutar, och att minnesinstitutioner på allvar måste börja se över sina mål och förverkliga dem.

När eftermiddagskaffet med tillhörande kaka inmundigats återstod endast två persentationer och lika många timmar av seminariedagarna. Nu talade Kajsa Hartig från Nordiska museet om hur nya utmaningar från omvärlden tvingar museer att tänka och arbeta innovativt, men även hur det är lätt att tänka "Nu har vi ju börjat digitalisera och då har vi rört oss bort från det gamla tänket!", när digitala samlingsdatabaser i många fall tyvärr inte skiljer sig så hemskt mycket från katalogkortens format. Problemen menar hon är att förbereda sig för besökares nya konsumentvanor och förväntningar: samhället "ska" i allt större utsträckning vara digitalt tillgänglig, och här måste museer vara innovativa i mötet med publiken och höja besökarupplevelsen. Museer måste arbeta med en förhöjd användarvänlighet i digitala samlingssystem, att nå rätt målgrupp för att synliggöra större delar av samlingarna, och att ge plats åt ett större samarbete inom museet för att fokusera kunskapsproduktionen som sker i de olika avdelningarna. En sak som Kajsa Hartig nämnde är vikten av att minnas att man måste forma budskapet efter det forum som används: vare sig det är utställningen, hemsidan, Instagram eller andra sociala medier.

Dagens sista presentation hölls av Helga Maureen Gylfadóttir från Reykjavíks stadsmuseum. Hon berättade om en kulturhistorisk databas vid namn Sarpur, som har både en offentlig del och ett intranät som används för att bedöma och motivera omhändertagande och långtidsförvaring.  Gallringsproblematiken exemplifierades genom lite olika konkreta exempel och med en stor dos humor (se bilden "Disposal" ovan).

Efter detta avslutades seminariet och vi for hem igen, nöjda och glada över denna impulsresa. Det tog någon dag att återhämta sig efter en så intensiv tid med så många intryck, men det var så otroligt värdefullt att få ta del av verkligheten så här ca 5 månader innan examen att eventuella besvärligheter har tagits med gott mod.

Tack för oss, och tack för att ni har tagit er så här långt i vår berättelse!
/Maria Törmä, viking, och Malin Wahl

Här är en länk till TAKOs hemsida, och programmet för seminariet (som tyvärr i övrigt helt på finska, men programmet är översätt lite längre ned) http://tako.nba.fi/seminaari

Akademisk karriär - tips och lärdomar efter Brages förÖLäsning den 19 nov

Nu när våren är på väg och då vissa kanske håller på att avsluta sina studier tänkte jag att det kunde vara en bra idé att blicka framåt, mot nästa steg i våra arkeologkarriärer. Vissa av oss vill helst jobba inom uppdragsarkeologin, andra jobbar hellre på museum och några modiga vill fortsätta inom universitetsvärlden. Det här inlägget är speciellt intressant för er som vill det senare!

I november förra året så anordnade Brage en förÖLäsning med temat ”Akademisk karriär” där vi bjöd in tre akademiker från den arkeologiska institutionen för att berätta om sina akademiska resor. Anneli Ekblom, Therese Ekholm och Kalle Lindholm var där och gav oss många vettiga råd och roliga historier samtidigt som de visade hur olika akademiska karriärer kan vara. De berättade om många av ingångarna till den akademiska banan och hur det är att navigera genom den. Våra akademiker-gurus delade också med sig av sina hemliga knep för att lyckas med detta och vi som var där söp in denna kunskap som svampar. För er stackare som missade detta tillfälle kommer jag nu sammanfatta några av de tips och lärdomar som jag och de andra deltagarna fick ta del av under föröläsningen. 

Eftersom arkeologin är ett så socialt yrke så är det värdefullt att skapa sig ett stort nätverk. Vi fick lära oss att det är viktigt att vara en ja-sägare och att hoppa på alla tåg vi kan. Alla som vi lär känna kan vara möjligheter för oss i framtiden, kanske när vi söker ett jobb eller behöver en projekt-partner. Just detta kan också komma tillbaka på ett dåligt sätt om vi skapar dåliga relationer med andra i samma fält. Vi ska vara sanna mot oss själva och våra åsikter men inte beblanda oss i onödiga konflikter. Det är viktigt att hålla sig väl med folk för man vet aldrig vilka som blir ens framtida kollegor. Med lite otur så sitter vi en dag på en arbetsintervju där en gammal flamma är den som beslutar om ens framtid…

Det är viktigt att ha en bred kunskapsbas att stå på. Samtidigt är det otroligt viktigt att specialisera sig. Vi fick lära oss att en bra balans mellan dessa typer av kunskaper är guld värt. Ämnesområden som inte är direkt kopplade till arkeologin kan också bidra till en specialisering som gör en unik och perfekt för ett visst jobb. Förmedling är ett sådant exempel. Eller kanske statistik? Något annat som är superviktigt är också att lära sig hålla deadlines!

Alla har perioder då det är svårt att få jobb, det är bara att ligga på och fortsätta kämpa. Sök tjänster och ring och följ upp (läs tjata) även om det känns jobbigt. Om man inte får jobb under en lång tid kan det hända att man blir lite paranoid, det är okej, alla blir lite paranoida ibland.

Några tips till de som är intresserade av att doktorera; jobba med en bra forskningsplan och låt det ta sin tid. Det är ingen som vi bör slänga ihop under en kväll. En bra strategi är att jobba med en handledare eller blivande handledare som kan hjälpa med idéer och feedback. Man ska också veta att väldigt få människor får en doktorandtjänst på första försöket. Om forskningsplanen inte blir godkänd så får man oftast också kommentarer om vad som saknades. Dessa kommentarer är bra att jobba vidare med för att förbättra sin forskningsplan så att man senare kan söka igen, med en förbättrad version.

Jag hoppas att det här inlägget kan vara till hjälp för de som sitter och funderar över sin framtid. Har jag missat någon viktig punkt? Skriv en kommentar och dela med dig av dina tips! 

Trevliga hälsningar från Sandra Söderlind, 

Lill-hövding i Brage

P.s. Är du sugen på att skriva ett inlägg för BARK-bloggen? Hör av dig till Sandra Söderlind på facebook eller maila Brage: foreningen.brage@hotmail.com

Resor i stipendiers tecken

Hejsan!
Har ni tänkt på att söka stipendier för att främja er uppsats? Det har jag, vilket jag också gjorde under våren 2015. Vem är då jag? Mitt namn är Jon Lundin och jag studerar för tillfället arkeologi på masternivå vid Uppsala Universitet, där man som sig bör arbetar idogt med sin uppsats dag och natt. Mitt uppsatsämne kretsar kring forntida färdvägar i det Skandinaviska landskapet, med utgångspunkt från ett mesolitiskt perspektiv. En vital del i förståelsen av forntida färdvägar är för det här fallet vattenvägarna, som närmast kan översättas till floder och flodsystem. 

En blek decembermorgon stod jag på köksbordet och förkovrade mig i, förmodligen, någonting helt oväsentligt då det plötsligt slog mig att jag var i behov att resa till tre olika platser (närmare bestämt Oslo, Karlstad och Falun) för att insamla och studera material till uppsatsen. Halvvägs ned från bordet insåg jag att jag inte var bemedlad nog att genomföra det på egen hand utan vände mig till stipendiernas fagra värld. Efter flera gångers sökande beviljades jag till slut medel att genomföra mina studieresor.

Själva genomförandet delades upp i tre etapper:
Etapp 1: Det första delmålet, som visat sig i efterhand var det viktigaste, var Värmlands Museum där material från mesolitiska lokaler i Värmland finns magasinerat. Med hjälp och vänligt bemötande från Hans Olsson fick jag tag på det så länge väntande uppsatsmaterial. Under en dag i värdefullt sällskap med Michel Guinard i slutet av juni besökte jag Värmlands Museum.
Etapp 2: I Oslo fanns material rörande östra Norge magasinerat och där var jag över en weekend i augusti för att bekanta mig med materialet. Återigen fick jag stora mängder assistans med materialet, i det här fallet av Per Persson som vänligt ställde upp.
Etapp 3: Det sista delmålet gick till Dalarna, närmare bestämt Dalarnas Museum i Falun där Ragnar Lannerbros insamlade material finns magasinerat. Där turligt nog Kjel och Helena Knutsson redan varit och gjort efterforskningar med just det material jag sökte. Som resulterade i ett mycket smidigare jobb för mig som stressad student.

För min del var stipendiet ovärderligt ifråga om behovet av materialinsamling. Utan det hade det inte varit möjligt att resa till Karlstad, Falun och framförallt Oslo på egen hand på den magra budget studenter som bekant försöker klara sig på.

Om du funderar på att söka stipendier, tänk på att tidigt formulera din ansökan till det bättre. En klent genomarbetad ansökan gör ingen glad, allra minst Robert Lind. Be dina medstudenter hjälpa dig arbeta med ansökan, sporra dig till att utveckla den och inte minst för att få det hela gjort! Tänk igenom vad du behöver ekonomiskt för att täcka dina utgifter, en kortare resa eller besök behöver nödvändigtvis inte kosta så mycket och kom ihåg att pengarna inte är till för din bekvämlighets skull utan för forskningen. Prata runt med dina medstudenter, kanske finns behovet att göra resor till samma ställen som dina kollegor utnyttja det. Som en liten slutkläm kan det vara smidigt att inte ge upp hoppet på en gång, man måste söka stipendier flera gånger!

Behöver du tips på vart du kan söka olika stipendier kan du vända dig till din handledare, dina medstudenter, surfa in på http://www.uu.se/student/stipendier/  eller varför inte http://www.stipendier.se/  .

Ha det gott och lycka till! 

Hövding i Brage, Jon Lundin

Tips: Academia.edu

Hej på er! Detta inlägg tillägnas en hemsida som är otroligt användbar för akademiker inom alla forskningsämnen, inklusive arkeologin. Academia.edu är en sida där forskare lägger upp sina artiklar, uppsatser och andra arbeten för att andra enkelt ska kunna ta del av dem. Det är gratis att bli medlem och man får då möjlighet att skapa en profil, följa de forskare man är intresserad av, ladda upp sina arbeten och ladda ner andras verk. Har du inte redan en profil, rekommenderar jag detta starkt! Det är perfekt för att hitta artiklar till masteruppsatsen till exempel.

Hemsidan: Academia.edu

Även utan att vara medlem kan man faktiskt läsa de artiklar som finns på hemsidan (online) och därför ska ni nu få lite smakprov på trevliga artiklar skrivna av personer med anknytning till Uppsala universitet. Då man tryckt på länken måste man skrolla ner lite för att läsa arbetet. Trevlig läsning!

Först ut har vi Brages egen druid Lucas Berzén som har skrivit en artikel där han undersöker ett gravfält i Gravendal, Dalarna, utan att sätta en spade i marken. GIS is the way to go!
Läs om hur han gjorde här: Gravendal eller Gravarnas Dal

På tal om gravar, här är Mattias Frisk masteruppsats som behandlar massgravar under skandinavisk järnålder och medeltid. Kura ihop i soffan och mys med massgravar.
Läs här: Concerning Mass Graves

Mathilda Fredriksson har skrivit sin kandidatuppsats om möjligheterna att digitalt undersöka ett osteologiskt material från skeppsvraket Mars. In och läs: The skeletal remains of the naval ship Mars An osteological pre-study for analyzing digitally documented skeletal remains in a marine context

Reidar Magnusson har skrivit sin masteruppsats om specialisering och sociala sammanhang i Mälardalen under bronsålderns period V. Han har konstaterat en viss diskontinuitet, men varför? In och hitta svaret! Här: Specialist i kristid

För oss som gillar lite norrländsk arkeologi har Maria Törmä producerat en kandidatuppsats som behandlar grundandet av Luleå Gammelstad där hon använt C14-dateringar som bas i analysen. In och kika: Fornlämningen Luleå Gammelstad De äldsta spåren från de arkeologiska undersökningarna inom Nederluleå socken Raä 330:1

Det går också bra att lägga upp posters på hemsidan! Därför har jag, Sandra Söderlind, laddat upp min poster från Meso 2015 som ni kunde läsa om i inlägget jag skrev för 4 veckor sedan. Här: A Middle Mesolithic Refitted Tuff and Porphyry Blade Production Site in Central Sweden


Det var allt från BARK-bloggen detta år! God jul och gott nytt år till er alla. Välkommen tillbaka i januari för mer skoj och värdefull arkeologi-läsning. Kram!

Hälsningar från Lill-hövding,
Sandra Söderlind

Att leva mitt i drömmen – Perspektiv på en (uppdrags)arkeologisk höst

Så har det alltså blivit min tur att skriva ett inlägg här på BARK-bloggen! Några av er vet nog vem jag är, men kanske inte alla. Jag är nog inte den mest synliga på institutionen, smyger liksom lite mer i kulisserna… Jag är ganska dålig på att dricka öl på nation också – det händer kanske en gång per år att jag släpar mig ut i uppsalanatten.

Så, Camilla Ekblom heter jag och är en snart färdigbakad master med inriktning på nordeuropeisk arkeologi, då främst mesolitikum. Att jag blev arkeolog, och inriktad på stenålder var dock inte riktigt planerat. Jag läste mina första år vid universitetet inom historikerprogrammet, och hade för avsikt att nörda ner mig totalt i svensk renässans. Historia är det bästa som finns, men kan ju bli sjukligt teoretiskt ibland. Därför valde jag istället att följa en annan dröm – arkeologi.  Jag menar… jag går igång på allt som är gammalt! Oavsett om det står skrivet i en gammal bok, eller just har blivit uppgrävt ur marken.

Men stenåldern då..? Efter min första grävning, en mesolitisk boplats uppe i Leksand ville jag kräkas på allt som rörde stenålder. I efterhand tror jag det handlade om att jag inte förstod, och det gjorde allting sanslöst tråkigt. En tid senare snubblade jag över begreppet ”feasting” i kurslitteraturen, och blev galet intresserad av hur social ojämlikhet uppstår i takt med neolitiseringen. Bam! Stenålder. Jag får ju verkligen erkänna, att jag blivit lite kär i denna tidsålder. Så pass att jag i min master valt att arbeta med framställningar av mesolitikum inom populärvetenskapliga forum. Kärleken till historisk tid kvarstår dock som mycket stark, och när jag inte pysslar med arkeologi så jobbar jag i Sala silvergruva. Gruvor är nog bland det häftigaste som finns. Asså… dessa underjordiska bedrifter av människor från förr! Om ni inte har varit i en gruva någon gång, så tycker jag absolut att ni ska komma på ett besök. Det blir kul! :D

Jag tänkte i detta inlägg berätta lite om min första tid inom arkeologin, den riktiga arkeologin utanför universitetets trygga väggar. Skitläskigt, men kunskapsmässigt har det varit otroligt nyttigt att lyfta blicken från alla böcker, träffa arkeologer med andra perspektiv och uppfattningar. För att dra ett Indy-citat: ”If you want to be a good archaeologist, you got to get out of the library!”. Jag tror att hur mycket vi än försöker att ”kill our darlings” så blir det svårt i ett sammanhang där man umgås med samma människor och forskare hela tiden. Vi har alla olika sätt att se på saker. Det lärde jag mig på konferenserna EAA i Glasgow samt MESO i Belgrad, men också genom min anställning inom uppdragsarkeologin. Som helt ny i dessa sammanhang är jag inte direkt den som ger mig in i diskussioner, men jag har iakttagit och uppfattat mycket. Sånt som garanterat kommer hjälpa mig i framtiden, wohoo!

Stone Age lööööve! 

Jag kom för första gången i kontakt med uppdragsarkeologin på samma sätt som många av er andra, nämligen genom min praktik. Månaderna jag spenderade där blev på många sätt ett uppvaknade. Alltså, det var så mycket nytt som aldrig riktigt hade nämnts i undervisningen, som i min mening varit ganska teoretisk. Anbud, projektplaner, fyndfördelning och arkivbeständiga rapporter. Ja, ni förstår. Mycket mer praktiskt än att sitta och läsa Hodder, och himla roligt! Efter avslutad praktik fick jag så också möjligheten att jobba som säsongsanställd, ASSÅ SHIIIIT! Och det är väl här någonstans som jag nu tänkte knyta an till rubriken på mitt inlägg – att faktiskt få vara mitt i drömmen. En dröm som är på riktigt!

Mitt i drömmen – mys med fynd!

Jag har uppfattat uppdragsarkeologin som mycket seriös. Det är ett projekt som ska löpa från start till mål, en ekonomisk plan som ska följas, regelverk, kommunikation med andra berörda aktörer inom projektet, en rapport som ska skrivas, och kanske lite förmedling till allmänheten (gissa vem som blev intervjuad i både radio och tv tredje veckan på jobbet… :P). Kort sagt – jobbet ska bli gjort. Jag tror att det ibland i denna process kanske kan bli så att man glömmer stanna upp och liksom beundra allt som vi får ta del av. Arkeologin. Spåren av människor precis som vi. Då jag satt själv i fyndrummet en dag och tvättade fynd efter fynd, så kom dock allt detta över mig. Inte för att låta tokromantisk, men… det är så vackert! Att få sitta där och vara mitt i historien. Jag vet att ni är lika nördiga som jag, och ja… det är ganska överväldigande.

Om några månader kommer flera av er att gå ut på praktik och komma i kontakt med arkeologin på nya sätt. Några tips inför allt det roliga som väntar skulle därför vara att försöka jobba så snabbt och effektivt som ni kan, men utan att förlora noggrannheten. Gosh, det är något av en konst faktiskt! Som det ofta blir i en ny miljö så kommer det dyka upp frågor (stora som små) heeeeela tiden, och för sjutton, våga fråga!

Slutligen, bland alla nya människor, kunskaper och intryck. Stanna upp ibland och våga beundra. Arkeologi är ju trots allt det bästa som finns. =)

Dig, drink, sleep, repeat!

Camilla

En guide till ditt första konferensdeltagande- mina lärdomar efter Meso 2015

Inom arkeologi-branschen brukar man prata om hur viktigt det är med networking. Denna term ger ett otroligt seriöst och världsvant intryck men i verkligheten tar det sig oftast uttryck i att dricka öl på en pub eller käka middag tillsammans med sina kollegor och bekanta inom samma fält. Ett annat sätt som du kan networka är att åka på konferens. På en konferens finns möjligheten att lära känna nya människor som jobbar med samma, eller liknande, frågor som du själv och som kanske kan erbjuda nya synvinklar på just din forskning. Du får också ta del av en massa nya forskningsresultat och får en trevlig utflykt från dina vanliga arbetsuppgifter.

Det låter fantastiskt eller hur? Det är verkligen en rolig upplevelse och jag åkte från min första konferens med många nya kunskaper och intryck. Jag lärde mig också en hel del saker som jag verkligen önskat att jag vetat innan konferensen började… Därför har jag nu satt ihop en liten guide, med 8 steg, till dig som fortfarande har ditt första konferensbesök framför dig. Mina lärdomar kommer från mitt besök i Belgrad och stenålderskonferensen Meso 2015, från september detta år. Håll till godo och lycka till!

1. Kolla vädret innan du åker!

Om du ska åka på en konferens belägen utomlands, var noga med att kolla väderprognoser innan du packar. Det är inte så roligt att gå runt i varma hösttröjor i 25–30 graders hetta. Jag lovar.

2. Planera, prioritera, pausa

Jag vet att nästan alla presentationer låter fantastiskt intressanta, alltså verkligen! ”Presentationerna är ju bara 10 minuter långa, jag kommer ju orka sitta hur länge som helst. Timmarna mellan 8–17 kommer gå såååå fort!” NEJ. NEJ. NEJ. Du måste prioritera och planera dina dagar och var lite schyst mot dig själv. Om det inte är det mest intressanta och relevanta för dig så kanske det är mer värt att ta en längre lunch så du orkar med den fantastiska stenteknologi-sessionen senare samma eftermiddag.

3. Du kommer inte komma ihåg namnet på alla, men försök!

Du kommer möta så otroligt många nya människor. Med detta tillkommer problemet med att komma ihåg alla nya namn och ansikten, något som är svårt för många människor, mig själv inkluderad. Jag insåg ganska snart att det går relativt lätt att prata med personer man inte kommer ihåg namnet på också. Detta är fallet så länge man inte behöver presentera dem vidare till andra nya människor, då kan det bli lite klurigare. Men glömmer du ett namn så får man faktiskt fråga igen, folk är inte helt oresonliga (oftast). Dessutom gör det inget om man råkar vinka till folk man aldrig tidigare träffat, de blir förhoppningsvis bara glada.

4. Networking är viktigt, sova är mindre viktigt. Kaffe är din vän.

Titeln på denna punkt säger allt. Att få nya kunskaper i det senaste inom arkeologin är ju bra och så men de flesta är där för att träffa andra arkeologer, networka, och diskutera Ian Hodder till långt in på småtimmarna. Eventuellt med en öl eller två. Var därför beredd på att vara lite trött, det erbjuds trots allt gratis kaffe.

5. Se till att äta och dricka ordentligt.

Med den tidigare nämnda sömnbristen så blir det ännu viktigare att äta och dricka ordentligt. Ingen vill komma och prata med dig om du är hangry. Hangry är det fenomen som uppstår då du är både hungrig och arg, vilket förhöjer alla dina hemskaste sidor. Att sedan svimma på grund av vätskebrist i kafferummet gör dessutom stämningen lite låg. Drick vatten konstant!

6. Var väl förberedd på det du ska presentera.

Nu hade jag själv endast en postervisning, alltså ingen egen muntlig presentation, trots detta lärde jag mig mycket från andra arkeologer som presenterade sina arbeten. Ha en clean powerpoint, stora bilder, ha koll på vad du ska prata om och prata högt. Vissa gillar att sitta längst bak i rummet p.g.a. bakfylla, trötthet och möjligheten att smita om det blir tråkigt. Inte jag alltså, men andra!

7. Ta med näsdukar, konferensförkylning är en grej.

Hundratals människor reser från hela världen/Europa/Sverige för att delta i denna konferens. Bara själva resandet i sig brukar ofta lura fram en förkylning, sedan får man dessutom råka på baciller från andra delar av planeten än vad ens eget immunförsvar är van vid. Detta leder till att många blir förkylda. Räds inte, det är lite som en (omysig) klubb! Men ta med näsdukar.

8. Är du i en främmande stad? Upptäck så mycket du kan.

Ja, du kommer spendera den mesta av tiden i föreläsningssalar men om det är möjligt så utforska också staden och området lite. Du kommer bli irriterad om du inser att du inte sett något annat än trottoaren mellan hotellet och konferenslokalen då du ska åka hem. Köp en souvenir eller något. Hur ska annars dina kompisar tro dig då du berättar om dina äventyr senare?

Jag hoppas verkligen att detta kan vara till nytta för någon därute. Det var bland det absolut roligaste jag gjort och jag uppmanar alla att anmäla er till någon rolig och relevant konferens snart. Kör hårt! Sedan får ni gärna berätta om det här på bloggen också. 

Från postervisningen

Paraplyrestaurangen där vi åt flera gånger 

Tills nästa gång, ha det fint!

Hälsningar från Lill-hövding,

Sandra Söderlind