Att leva mitt i drömmen – Perspektiv på en (uppdrags)arkeologisk höst

Så har det alltså blivit min tur att skriva ett inlägg här på BARK-bloggen! Några av er vet nog vem jag är, men kanske inte alla. Jag är nog inte den mest synliga på institutionen, smyger liksom lite mer i kulisserna… Jag är ganska dålig på att dricka öl på nation också – det händer kanske en gång per år att jag släpar mig ut i uppsalanatten.

Så, Camilla Ekblom heter jag och är en snart färdigbakad master med inriktning på nordeuropeisk arkeologi, då främst mesolitikum. Att jag blev arkeolog, och inriktad på stenålder var dock inte riktigt planerat. Jag läste mina första år vid universitetet inom historikerprogrammet, och hade för avsikt att nörda ner mig totalt i svensk renässans. Historia är det bästa som finns, men kan ju bli sjukligt teoretiskt ibland. Därför valde jag istället att följa en annan dröm – arkeologi.  Jag menar… jag går igång på allt som är gammalt! Oavsett om det står skrivet i en gammal bok, eller just har blivit uppgrävt ur marken.

Men stenåldern då..? Efter min första grävning, en mesolitisk boplats uppe i Leksand ville jag kräkas på allt som rörde stenålder. I efterhand tror jag det handlade om att jag inte förstod, och det gjorde allting sanslöst tråkigt. En tid senare snubblade jag över begreppet ”feasting” i kurslitteraturen, och blev galet intresserad av hur social ojämlikhet uppstår i takt med neolitiseringen. Bam! Stenålder. Jag får ju verkligen erkänna, att jag blivit lite kär i denna tidsålder. Så pass att jag i min master valt att arbeta med framställningar av mesolitikum inom populärvetenskapliga forum. Kärleken till historisk tid kvarstår dock som mycket stark, och när jag inte pysslar med arkeologi så jobbar jag i Sala silvergruva. Gruvor är nog bland det häftigaste som finns. Asså… dessa underjordiska bedrifter av människor från förr! Om ni inte har varit i en gruva någon gång, så tycker jag absolut att ni ska komma på ett besök. Det blir kul! :D

Jag tänkte i detta inlägg berätta lite om min första tid inom arkeologin, den riktiga arkeologin utanför universitetets trygga väggar. Skitläskigt, men kunskapsmässigt har det varit otroligt nyttigt att lyfta blicken från alla böcker, träffa arkeologer med andra perspektiv och uppfattningar. För att dra ett Indy-citat: ”If you want to be a good archaeologist, you got to get out of the library!”. Jag tror att hur mycket vi än försöker att ”kill our darlings” så blir det svårt i ett sammanhang där man umgås med samma människor och forskare hela tiden. Vi har alla olika sätt att se på saker. Det lärde jag mig på konferenserna EAA i Glasgow samt MESO i Belgrad, men också genom min anställning inom uppdragsarkeologin. Som helt ny i dessa sammanhang är jag inte direkt den som ger mig in i diskussioner, men jag har iakttagit och uppfattat mycket. Sånt som garanterat kommer hjälpa mig i framtiden, wohoo!

Stone Age lööööve! 

Jag kom för första gången i kontakt med uppdragsarkeologin på samma sätt som många av er andra, nämligen genom min praktik. Månaderna jag spenderade där blev på många sätt ett uppvaknade. Alltså, det var så mycket nytt som aldrig riktigt hade nämnts i undervisningen, som i min mening varit ganska teoretisk. Anbud, projektplaner, fyndfördelning och arkivbeständiga rapporter. Ja, ni förstår. Mycket mer praktiskt än att sitta och läsa Hodder, och himla roligt! Efter avslutad praktik fick jag så också möjligheten att jobba som säsongsanställd, ASSÅ SHIIIIT! Och det är väl här någonstans som jag nu tänkte knyta an till rubriken på mitt inlägg – att faktiskt få vara mitt i drömmen. En dröm som är på riktigt!

Mitt i drömmen – mys med fynd!

Jag har uppfattat uppdragsarkeologin som mycket seriös. Det är ett projekt som ska löpa från start till mål, en ekonomisk plan som ska följas, regelverk, kommunikation med andra berörda aktörer inom projektet, en rapport som ska skrivas, och kanske lite förmedling till allmänheten (gissa vem som blev intervjuad i både radio och tv tredje veckan på jobbet… :P). Kort sagt – jobbet ska bli gjort. Jag tror att det ibland i denna process kanske kan bli så att man glömmer stanna upp och liksom beundra allt som vi får ta del av. Arkeologin. Spåren av människor precis som vi. Då jag satt själv i fyndrummet en dag och tvättade fynd efter fynd, så kom dock allt detta över mig. Inte för att låta tokromantisk, men… det är så vackert! Att få sitta där och vara mitt i historien. Jag vet att ni är lika nördiga som jag, och ja… det är ganska överväldigande.

Om några månader kommer flera av er att gå ut på praktik och komma i kontakt med arkeologin på nya sätt. Några tips inför allt det roliga som väntar skulle därför vara att försöka jobba så snabbt och effektivt som ni kan, men utan att förlora noggrannheten. Gosh, det är något av en konst faktiskt! Som det ofta blir i en ny miljö så kommer det dyka upp frågor (stora som små) heeeeela tiden, och för sjutton, våga fråga!

Slutligen, bland alla nya människor, kunskaper och intryck. Stanna upp ibland och våga beundra. Arkeologi är ju trots allt det bästa som finns. =)

Dig, drink, sleep, repeat!

Camilla