Att leva mitt i drömmen – Perspektiv på en (uppdrags)arkeologisk höst

Så har det alltså blivit min tur att skriva ett inlägg här på BARK-bloggen! Några av er vet nog vem jag är, men kanske inte alla. Jag är nog inte den mest synliga på institutionen, smyger liksom lite mer i kulisserna… Jag är ganska dålig på att dricka öl på nation också – det händer kanske en gång per år att jag släpar mig ut i uppsalanatten.

Så, Camilla Ekblom heter jag och är en snart färdigbakad master med inriktning på nordeuropeisk arkeologi, då främst mesolitikum. Att jag blev arkeolog, och inriktad på stenålder var dock inte riktigt planerat. Jag läste mina första år vid universitetet inom historikerprogrammet, och hade för avsikt att nörda ner mig totalt i svensk renässans. Historia är det bästa som finns, men kan ju bli sjukligt teoretiskt ibland. Därför valde jag istället att följa en annan dröm – arkeologi.  Jag menar… jag går igång på allt som är gammalt! Oavsett om det står skrivet i en gammal bok, eller just har blivit uppgrävt ur marken.

Men stenåldern då..? Efter min första grävning, en mesolitisk boplats uppe i Leksand ville jag kräkas på allt som rörde stenålder. I efterhand tror jag det handlade om att jag inte förstod, och det gjorde allting sanslöst tråkigt. En tid senare snubblade jag över begreppet ”feasting” i kurslitteraturen, och blev galet intresserad av hur social ojämlikhet uppstår i takt med neolitiseringen. Bam! Stenålder. Jag får ju verkligen erkänna, att jag blivit lite kär i denna tidsålder. Så pass att jag i min master valt att arbeta med framställningar av mesolitikum inom populärvetenskapliga forum. Kärleken till historisk tid kvarstår dock som mycket stark, och när jag inte pysslar med arkeologi så jobbar jag i Sala silvergruva. Gruvor är nog bland det häftigaste som finns. Asså… dessa underjordiska bedrifter av människor från förr! Om ni inte har varit i en gruva någon gång, så tycker jag absolut att ni ska komma på ett besök. Det blir kul! :D

Jag tänkte i detta inlägg berätta lite om min första tid inom arkeologin, den riktiga arkeologin utanför universitetets trygga väggar. Skitläskigt, men kunskapsmässigt har det varit otroligt nyttigt att lyfta blicken från alla böcker, träffa arkeologer med andra perspektiv och uppfattningar. För att dra ett Indy-citat: ”If you want to be a good archaeologist, you got to get out of the library!”. Jag tror att hur mycket vi än försöker att ”kill our darlings” så blir det svårt i ett sammanhang där man umgås med samma människor och forskare hela tiden. Vi har alla olika sätt att se på saker. Det lärde jag mig på konferenserna EAA i Glasgow samt MESO i Belgrad, men också genom min anställning inom uppdragsarkeologin. Som helt ny i dessa sammanhang är jag inte direkt den som ger mig in i diskussioner, men jag har iakttagit och uppfattat mycket. Sånt som garanterat kommer hjälpa mig i framtiden, wohoo!

Stone Age lööööve! 

Jag kom för första gången i kontakt med uppdragsarkeologin på samma sätt som många av er andra, nämligen genom min praktik. Månaderna jag spenderade där blev på många sätt ett uppvaknade. Alltså, det var så mycket nytt som aldrig riktigt hade nämnts i undervisningen, som i min mening varit ganska teoretisk. Anbud, projektplaner, fyndfördelning och arkivbeständiga rapporter. Ja, ni förstår. Mycket mer praktiskt än att sitta och läsa Hodder, och himla roligt! Efter avslutad praktik fick jag så också möjligheten att jobba som säsongsanställd, ASSÅ SHIIIIT! Och det är väl här någonstans som jag nu tänkte knyta an till rubriken på mitt inlägg – att faktiskt få vara mitt i drömmen. En dröm som är på riktigt!

Mitt i drömmen – mys med fynd!

Jag har uppfattat uppdragsarkeologin som mycket seriös. Det är ett projekt som ska löpa från start till mål, en ekonomisk plan som ska följas, regelverk, kommunikation med andra berörda aktörer inom projektet, en rapport som ska skrivas, och kanske lite förmedling till allmänheten (gissa vem som blev intervjuad i både radio och tv tredje veckan på jobbet… :P). Kort sagt – jobbet ska bli gjort. Jag tror att det ibland i denna process kanske kan bli så att man glömmer stanna upp och liksom beundra allt som vi får ta del av. Arkeologin. Spåren av människor precis som vi. Då jag satt själv i fyndrummet en dag och tvättade fynd efter fynd, så kom dock allt detta över mig. Inte för att låta tokromantisk, men… det är så vackert! Att få sitta där och vara mitt i historien. Jag vet att ni är lika nördiga som jag, och ja… det är ganska överväldigande.

Om några månader kommer flera av er att gå ut på praktik och komma i kontakt med arkeologin på nya sätt. Några tips inför allt det roliga som väntar skulle därför vara att försöka jobba så snabbt och effektivt som ni kan, men utan att förlora noggrannheten. Gosh, det är något av en konst faktiskt! Som det ofta blir i en ny miljö så kommer det dyka upp frågor (stora som små) heeeeela tiden, och för sjutton, våga fråga!

Slutligen, bland alla nya människor, kunskaper och intryck. Stanna upp ibland och våga beundra. Arkeologi är ju trots allt det bästa som finns. =)

Dig, drink, sleep, repeat!

Camilla

En guide till ditt första konferensdeltagande- mina lärdomar efter Meso 2015

Inom arkeologi-branschen brukar man prata om hur viktigt det är med networking. Denna term ger ett otroligt seriöst och världsvant intryck men i verkligheten tar det sig oftast uttryck i att dricka öl på en pub eller käka middag tillsammans med sina kollegor och bekanta inom samma fält. Ett annat sätt som du kan networka är att åka på konferens. På en konferens finns möjligheten att lära känna nya människor som jobbar med samma, eller liknande, frågor som du själv och som kanske kan erbjuda nya synvinklar på just din forskning. Du får också ta del av en massa nya forskningsresultat och får en trevlig utflykt från dina vanliga arbetsuppgifter.

Det låter fantastiskt eller hur? Det är verkligen en rolig upplevelse och jag åkte från min första konferens med många nya kunskaper och intryck. Jag lärde mig också en hel del saker som jag verkligen önskat att jag vetat innan konferensen började… Därför har jag nu satt ihop en liten guide, med 8 steg, till dig som fortfarande har ditt första konferensbesök framför dig. Mina lärdomar kommer från mitt besök i Belgrad och stenålderskonferensen Meso 2015, från september detta år. Håll till godo och lycka till!

1. Kolla vädret innan du åker!

Om du ska åka på en konferens belägen utomlands, var noga med att kolla väderprognoser innan du packar. Det är inte så roligt att gå runt i varma hösttröjor i 25–30 graders hetta. Jag lovar.

2. Planera, prioritera, pausa

Jag vet att nästan alla presentationer låter fantastiskt intressanta, alltså verkligen! ”Presentationerna är ju bara 10 minuter långa, jag kommer ju orka sitta hur länge som helst. Timmarna mellan 8–17 kommer gå såååå fort!” NEJ. NEJ. NEJ. Du måste prioritera och planera dina dagar och var lite schyst mot dig själv. Om det inte är det mest intressanta och relevanta för dig så kanske det är mer värt att ta en längre lunch så du orkar med den fantastiska stenteknologi-sessionen senare samma eftermiddag.

3. Du kommer inte komma ihåg namnet på alla, men försök!

Du kommer möta så otroligt många nya människor. Med detta tillkommer problemet med att komma ihåg alla nya namn och ansikten, något som är svårt för många människor, mig själv inkluderad. Jag insåg ganska snart att det går relativt lätt att prata med personer man inte kommer ihåg namnet på också. Detta är fallet så länge man inte behöver presentera dem vidare till andra nya människor, då kan det bli lite klurigare. Men glömmer du ett namn så får man faktiskt fråga igen, folk är inte helt oresonliga (oftast). Dessutom gör det inget om man råkar vinka till folk man aldrig tidigare träffat, de blir förhoppningsvis bara glada.

4. Networking är viktigt, sova är mindre viktigt. Kaffe är din vän.

Titeln på denna punkt säger allt. Att få nya kunskaper i det senaste inom arkeologin är ju bra och så men de flesta är där för att träffa andra arkeologer, networka, och diskutera Ian Hodder till långt in på småtimmarna. Eventuellt med en öl eller två. Var därför beredd på att vara lite trött, det erbjuds trots allt gratis kaffe.

5. Se till att äta och dricka ordentligt.

Med den tidigare nämnda sömnbristen så blir det ännu viktigare att äta och dricka ordentligt. Ingen vill komma och prata med dig om du är hangry. Hangry är det fenomen som uppstår då du är både hungrig och arg, vilket förhöjer alla dina hemskaste sidor. Att sedan svimma på grund av vätskebrist i kafferummet gör dessutom stämningen lite låg. Drick vatten konstant!

6. Var väl förberedd på det du ska presentera.

Nu hade jag själv endast en postervisning, alltså ingen egen muntlig presentation, trots detta lärde jag mig mycket från andra arkeologer som presenterade sina arbeten. Ha en clean powerpoint, stora bilder, ha koll på vad du ska prata om och prata högt. Vissa gillar att sitta längst bak i rummet p.g.a. bakfylla, trötthet och möjligheten att smita om det blir tråkigt. Inte jag alltså, men andra!

7. Ta med näsdukar, konferensförkylning är en grej.

Hundratals människor reser från hela världen/Europa/Sverige för att delta i denna konferens. Bara själva resandet i sig brukar ofta lura fram en förkylning, sedan får man dessutom råka på baciller från andra delar av planeten än vad ens eget immunförsvar är van vid. Detta leder till att många blir förkylda. Räds inte, det är lite som en (omysig) klubb! Men ta med näsdukar.

8. Är du i en främmande stad? Upptäck så mycket du kan.

Ja, du kommer spendera den mesta av tiden i föreläsningssalar men om det är möjligt så utforska också staden och området lite. Du kommer bli irriterad om du inser att du inte sett något annat än trottoaren mellan hotellet och konferenslokalen då du ska åka hem. Köp en souvenir eller något. Hur ska annars dina kompisar tro dig då du berättar om dina äventyr senare?

Jag hoppas verkligen att detta kan vara till nytta för någon därute. Det var bland det absolut roligaste jag gjort och jag uppmanar alla att anmäla er till någon rolig och relevant konferens snart. Kör hårt! Sedan får ni gärna berätta om det här på bloggen också. 

Från postervisningen

Paraplyrestaurangen där vi åt flera gånger 

Tills nästa gång, ha det fint!

Hälsningar från Lill-hövding,

Sandra Söderlind